Beskrivning
Kyrkan Santa Maria presso San Satiro är en liten renässanskyrka i centrala Milano, känd för ett mästerligt trick: Donato Bramantes falska kor, ett perspektiv målat och modellerat i terrakotta som ser ut att vara nästan tio meter djupt men i själva verket bara är 97 centimeter djupt.
Problemet var utrymmet. Bakom tvärskeppet gick en gata, contrada del Falcone, och koret fick inte plats. Bramante modellerade det därför med reliefer och list i terrakotta, sedan målade, och låtsades att där fanns en arm som var 9,7 meter djup. Kyrkan får därmed en tau-formad plan, ett kors utan den övre armen, fullbordad av illusionen.
I övrigt är interiören en liten renässansjuvel: tre skepp med korsformade pelare, en halvsfärisk kupol med gyllene och azurblå kassetter, medaljonger med evangelisterna. Från högra sidan går man in i Bramantes sakristia, åttkantig, med putti och terrakottahuvuden av Agostino Fonduli.
I vänstra tvärskeppet finns San Satiros sacellum, även kallat Pietà-kapellet, den äldsta kärnan, grundad på 800-talet av biskop Ansperto. Inuti står Fondulis Pietà, fjorton figurer i målad terrakotta kring den döende Kristus i Marias armar.
Utanför är tegelklockstapeln den enda yttre delen som inte byggts om under århundradena. Fasaden mot gatan är i stället ett tillägg från 1800-talet, från 1871, av Giuseppe Vandoni, i nyrenässansformer. Den som Bramante ritade ligger bakom, vid via Falcone, och motsvarar utsprånget för det falska koret.
Allt började med ett mirakel. Enligt traditionen högg en ung man 1242 med en kniv mot en bild av Madonnan med barnet, som började blöda. Två århundraden senare beslöt hertig Gian Galeazzo Sforza och hans mor Bona av Savojen att ge den en värdig kyrka, och arbetena började 1478.
Den nya kyrkan införlivade det gamla sacellet San Satiro. Bramante anlitades mellan 1480 och 1482, när murarna redan till stor del var uppförda. Sedan, med motreformationen, förlorade kyrkan i betydelse, och i århundraden förblev fasaden ofullbordad.
Problemet var utrymmet. Bakom tvärskeppet gick en gata, contrada del Falcone, och koret fick inte plats. Bramante modellerade det därför med reliefer och list i terrakotta, sedan målade, och låtsades att där fanns en arm som var 9,7 meter djup. Kyrkan får därmed en tau-formad plan, ett kors utan den övre armen, fullbordad av illusionen.
I övrigt är interiören en liten renässansjuvel: tre skepp med korsformade pelare, en halvsfärisk kupol med gyllene och azurblå kassetter, medaljonger med evangelisterna. Från högra sidan går man in i Bramantes sakristia, åttkantig, med putti och terrakottahuvuden av Agostino Fonduli.
I vänstra tvärskeppet finns San Satiros sacellum, även kallat Pietà-kapellet, den äldsta kärnan, grundad på 800-talet av biskop Ansperto. Inuti står Fondulis Pietà, fjorton figurer i målad terrakotta kring den döende Kristus i Marias armar.
Utanför är tegelklockstapeln den enda yttre delen som inte byggts om under århundradena. Fasaden mot gatan är i stället ett tillägg från 1800-talet, från 1871, av Giuseppe Vandoni, i nyrenässansformer. Den som Bramante ritade ligger bakom, vid via Falcone, och motsvarar utsprånget för det falska koret.
Allt började med ett mirakel. Enligt traditionen högg en ung man 1242 med en kniv mot en bild av Madonnan med barnet, som började blöda. Två århundraden senare beslöt hertig Gian Galeazzo Sforza och hans mor Bona av Savojen att ge den en värdig kyrka, och arbetena började 1478.
Den nya kyrkan införlivade det gamla sacellet San Satiro. Bramante anlitades mellan 1480 och 1482, när murarna redan till stor del var uppförda. Sedan, med motreformationen, förlorade kyrkan i betydelse, och i århundraden förblev fasaden ofullbordad.